han såg på henne, som han kunde se hennes själ

(Skrev detta i sjuan, som ett extra kapitel till en bok man precis hade läst. Boken som jag hade läst heter "Som om ingenting")

Peters silvriga Volvo stod på parkeringen och stirrade på mig, försökte övertyga mig att sätta mig i bilen. Mina väskor var packade och låg redan i bilen, det var försent att ändra sig. Men jag skulle våga, jag skulle inte vara tvingad att åka. Jag skulle våga och vilja lämna vår lilla förort och flytta till stora Stockholm. Så jag tog ett djupt andetag och klev in i bilen. Precis innan jag skulle stänga dörren hörde jag en röst.
Den rösten, rösten som var len som sammet och klar som himlen.
-Elin! Det var Paul, den Paul som jag älskade.
Men med ens visste jag varför jag var tvungen att åka och varför jag ville åka. Det var inte från honom jag ville utan jag ville komma bort från den lurade Elin. Den Elin som trodde att Paul älskade henne mer än hans egen fru och barn och den Elin som trodde att han skulle rymma med henne. Men nu visste jag att han inte kunde och aldrig skulle göra det. Han hade en familj han älskade och hans familj var min bästa vän.
Så jag stängde snabbt dörren och spände fast mig. Jag kunde inte låta mig själv falla tillbaks. Jag kunde inte bara fortsätta älska honom, jag kunde inte.
Utan att jag märkte det föll en stilla tår ner för min kind och landade i mitt knä.
Det var den sista tåren jag föll för Paul.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0